Åtta minutklipp från Malmö

På lördag är det dags för Melodifestivalens fjärde och sista deltävling, den från Malmö. Undertecknad håller som bäst på att stryka, vika och packa inför avresa mot Skåne i morgon - för att se deltävlingen live på plats på lördag kväll.

Under eftermiddagen har jag gjort det till tonerna av veckans minutklipp som SVT programenligt pytsat ut. Nog känns Danny som den givna finalist han omtalats som inför deltävlingen men, med risk för att låta tjatig, jag lutar alltmer åt att vi fick höra Globenvinnaren redan i den första deltävlingen.

För övrigt gillar jag bäst Lisa Miskovskys avskalade electro och Charlotte Perrellis svulstiga schlager - övriga fem lämnar mig faktiskt ganska oberörd. Här har du veckans åtta minutklipp och mina inledande omdömen:

1. Charlotte Perrelli - The Girl (Fredrik Kempe, Alexander Johnsson)
Efter att Charlotte inför tävlingen sagt att årets bidrag skulle vara poppigare och klubbigare än låtarna  hon gjort förut så var nog inte riktigt min förväntan att det skulle låta så här. Det låter ju som en, trumvirvel, redig klassisk skaraschlager! Notera dock att det inte är något skällsord i min bok, tvärtom, jag älskar dem och förstår inte riktigt varför de måste ursäktas med omskrivningar om hur moderna och klubbiga de är. The girl är blingad med ett snyggt om än övertydligt lån från ABBAs Mamma Mia, och sägs vara försedd med ett nummer utöver det vanliga. Vi ser inte mycket av det här, men jag tippar och hoppas att det kan lyfta låten en bit till. Det kan behövas, för även om jag gärna ser The girl i Globen så är jag rädd att tiden sprungit ifrån både genren och Charlotte en smula.


2. Opa - Allting blir bra igen (Michael Sideridis)
För att knyta an till den senaste veckans debatt i kölvattnet på miraklet i Leksand så gillar jag tanken på en bred tävling där alla bidrag faktiskt inte är med för att de skulle ha en chans att vinna i Globen eller för att kunna ge Sverige en bra placering i Europa. Skulle något av de där bidragen som mest finns med för breddens och showens skull däremot gå och vinna hela tjottaballongen - DÅ skulle det bli jobbigt. Plats för blinksmiley. Opa måtte vara inkvoterade som alibi för mångkulturell bredd men känns som ett obegripligt val som representanter för den. Anonymt soundtrack från chartertrippen till Rhodos - fast på svenska. Solklar jumbokandidat.


3. Dynazty - Land Of Broken Dreams (Thomas G:son, Thomas "Plec" Johansson)
Pudelrock á la 80-tal har vi ju sett förut i Melodifestivalen med till exempel the Poodles och H.E.A.T, grupper som ju tog sig hela vägen till Globen med sina bidrag. Spontant tycker jag inte att det här känns särskilt hett i sextio sekundersversion. Det ser rätt oinspirerat ut och låten känns som ett standardnummer, men jag gissar att det kan ta sig rejält när det gäller på allvar - och vi vet ju att genren har en trogen publik. Trots allt minst Andra Chansen.


4. Christer Sjögren & Lotta Engberg - Don't Let Me Down (Lasse Holm, Lars "Dille" Diedricson)
Med tanke på att vi snackar om vad som på pappret borde vara en riktig monsterduett, mellan två av genrens riktiga giganter - känns inte detta också en liiiten smula lamt? Jag hade förväntat mig en old school dansbandsdänga, men en som sitter som en kletig smocka och inte en som lojt lallar förbi. Jag försöker intala mig att låten tar sig i fullängdsversion, att det här är repetition och att man kanske inte alltid trampar gasen i botten i det läget. Duon lär dock ha horder av fans som inte är lika svårflirtade, så allt mindre än Andra Chansen vore en stor skräll.


5. Hanna Lindblad - Goosebumps (Hanna Lindblad, Linda Sundblad, Tony Nilsson)
Nää Opa kanske inte är helt gjutna på jumboplatsen trots allt? Jag gillade vad Hanna gjorde med Manipulated för två år sedan - lyfte en rätt medioker låt till oanade höjder med utstrålning och ett läckert dansnummer, vilket åtminstone gav den en femteplats. Det här känns dock som ett hopplöst fall av anonymt skval, väldigt långt ifrån att kunna ge någon överhuvudtaget gåshud.


6. Axel Algmark - Kyss mig (Axel Algmark, Mattias Frändå, Jonathan Magnussen)
Hoppsan. Algmark utforskar gränsen mellan att vara inspirerad av och att göra parodi på Håkan Hellström. Om jag blundar tycker jag det här låter helt ok. Somrigt trallig svensk festivalpop med lagom igenkänningsfaktor - en låt som lär ha sin publik även om det kan ifrågasättas om de sitter framför tvn på lördag kväll. För min del funkar det dock inte att se på Axel. Det är liksom bara sjömanskostymen som saknas, annars känns det här som en minuts genant provkarta på Hellströms ticks och manér.


7. Lisa Miskovsky - Why Start A Fire (Lisa Miskovsky, Aleksander With, Bernt Rune Stray, Berent Philip Moe)
Det här gillar jag! Det låter som samma minut som läckte tidigare i veckan, och redan då gav den mersmak även om det snarare var med tanke på hur bra den skulle göra sig i mina lurar än med tanke på melloscenen. Why start a fire skulle med sitt lågmälda elektroblippande sound kunna vara hämtad från Miskovskys förra album, det underskattade Violent sky, och skulle precis som det kunna försvinna alltför obemärkt förbi - men med ett sent startnummer och som fältets enda mer sansade nummer kanske hon trots allt har en chans?


8. Danny Saucedo - Amazing (Danny Saucedo, Peter Boström, Figge Boström)
Ända sedan Loreens Euphoria tog mig och Sverige med storm har Danny omtalats som hennes på förhand största konkurrent om slutsegern. Med de ögonen och öronen känns det här dock som ett besviket jaha. Inte för att varken Danny eller låten är dåliga. Låten känns bra om än inte riktigt amazing i kortversion och numret ser ut att kunna bli apsnyggt. Det lär räcka för seger i Malmö på lördag, men av vad jag sett och hört här står sig Danny slätt mot Loreen. Jag tror bestämt att nyckelordet, trots självlysande dräkter - är originalitet.


Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen