Inför deltävling två på Island

I lördags skickade Island de två första bidragen till final, och nu ligger redan kommande lördags kvintett låtar ute på RÚVs hemsida.

Förra veckan tyckte jag det var underligt tänkt att stoppa in så många ballader i en och samma deltävling, men jag tror att vi har fått förklaringen till det nu. Det verkar vara så att Yohannas andraplats i Moskva med Is it true har triggat den isländska låtskrivarkåren att försöka göra om bedriften med en ny ballad. I den här andra av de tre deltävlingarna kan nämligen fyra femtedelar av startfältet klassas som ballader!

Så här tycker jag om bidragen i den andra deltävlingen (Klicka på länkarna för att höra låtarna):

Edgar Smári Atlason - Now And Forever
Edgar gör fjärde försöket att få representera Island i Eurovision Song Contest, och han gör det med en ballad. Jag lyckas hålla intresset för Now and forever uppe under den första dryga halvminuten, men sedan blir den till en jämntjock, färglös balladgröt. Salt och socker tack.

Sigrún Vala Baldursdóttir - I Believe In Angels
Mera ballad! Den här handlar om en vän så fin att Sigrún tror på änglar och är försedd med omisskännliga ABBA-harmonier i verserna. Just verserna är därför svåra att motstå för min del, men refrängen lever inte upp till vad de lovar och låten saknar klimax - den rullar liksom bara på.

Menn Ársins - Gefst ekki upp
Fyrmannabandet Menn Ársins (=Årets män) fortsätter i balladspåret, men i midtempo. Temat är att hålla hoppet uppe och inte ge upp och framförs på isländska. Det senare bidrar kanske till att Gefst ekki upp känns både genuinare, originellare och mer intressant än de första två i deltävlingen. Det här är ingen vinnare, men en skön låt som borde ha goda chanser till finalplats.

Jógvan Hansen - One More Day
Fjärde balladen på raken blir bara för mycket, men Jógvan kanske kan komma undan med det i och med sin status som X-Factorvinnare och kanske ännu mer för att han tävlar med en låt av förra årets frälsare, mannen bakom Is it true; Óskar Páll Sveinsson. Vore det inte för detta hade jag klassat det här som chanslöst. Kompetent, men helt utan egen identitet.

Hvanndalsbræður - Gleði og glens
Identitet har däremot fältets sista bidrag som dessutom har fördelen av att vara det enda som inte är en ballad. Jag har dålig koll på inhemsk isländsk musik, men jag kan föreställa mig att den kan låta så här, med folktoner, fioler och stamp i golvet. Inte min kopp te alls, men jag har svårt att se hur den skulle kunna undvika att nå final med fyra motståndare som gör sitt bästa för att ta ut varandra.