Pierre's Schlager inför Eurovision Song Contest 2017, del 1

SVT må ha lagt ner sina införprogram - men det har inte jag! Jag lånar lagom osnyggt programmens namn och sätter härmed igång att i vanlig ordning gå igenom alla årets 42 bidrag! Under veckorna fram till tävlandet i Kiev kommer det från och med nu att presenteras, tippas, bedömas och betygsättas för fullt här under den här rubriken!

Jag kommer att beta av några i taget och det hela sker i startordning -vilket innebär att vi börjar med de första fem bidragen i den första semifinalen idag!

Jag vill givetvis också veta vad du tycker! Håller du med? Är jag helt ute och cyklar? Härja loss i kommentarsfälten längst ner! Så... då kör vi väl?

1. Sverige Robin Bengtsson – I Can’t Go On
 (David Kreuger, Hamed ”K-One” Pirouzpanah, Robin Stjernberg)

Robin Bengtsson var inte min förstahandsfavorit när han lite överraskande tog hem segern i Melodifestivalen i mars - men det behövdes ingen större ansträngning för min del att för att hoppa med Robin på tåget mot Kiev!

Vi har ju faktiskt ett av årets mest stabila helhetspaket! En artist med lyskraft, ett nummer som syns och sticker ut, en omdiskuterad gimmick i den där handrörelsen (som i vissa länder inte direkt är smickrande) - och inte minst en modern poplåt som mycket väl kunnat hittat till listorna utan draghjälp av den här tävlingen.

Enligt såväl odds som diverse fanomröstningar kan vi till och med se fram emot en ny medalj i Kiev, även om väl ingen tror på den där allra finaste. Fullt så optimistisk vågar jag inte riktigt vara. Åtminstone inte ännu. Den svagaste faktorn är nog faktiskt just låten som, även om den känns helt rätt med sin elektroniska produktion och Justin Timberlake-vibbarna, lite saknar det där sista lyftet, ett klimax som blåser tittaren av stolen. Dessutom ser jag flera konkurrenter som mycket väl kan lyfta till samma höjder när vi väl sett hur låtarna kommer att framföras i Kiev. Det är ju faktiskt få bidrag som är lika färdiga som vårt redan när det väljs.

Jag känner mig helt trygg med att tippa topp tio i finalen och just nu känns en upprepning av Frans femteplats som i år som en helt rimlig målsättning! Skulle alla stjärnor stå rätt den trettonde så... nja, jag avvaktar lite med stortrumman, men tankeleken om hur väl Robin kan lyckas sätta sig när han inleder i kulisserna, naglar fast de där blå i kameran och intar rullbanden som först ut på scenen vill liksom inte riktigt ge sig.


2. Georgien Tamara Gachechiladze - Keep the Faith (Anri Jokhadze, Tamara Gachechiladze)

I år höjde Georgien ambitionsnivån och satsade på sin största uttagning hittills i den här tävlingen! I en storslagen final tävlade hela tjugofem bidrag om segern som till slut gick till den flådiga balladen Keep the Faith med Tamara Gachechiladze som var såväl tittarnas som den röstande juryns favorit.

Då tyckte jag att georgierna valde ett riktigt bra bidrag! Kanske med viss draghjälp av att åtskilliga av de 24 konkurrenterna bestod av rent lidande. Kanske för att låten ramades in av gripande bilder från till exempel attentatet mot World Trade Center i New York och kriget mellan Georgien och Ryssland för nio år sedan på backdropen, vilket satte låten i ett sammanhang. Idag förstår jag faktiskt inte riktigt hur jag tänkte.

De där politiskt laddade bilderna lär inte få användas på scenen i den här helt opolitiska (eller hur!)  tävlingen och det fokus jag först lade på musikaliska kvaliteter kommer nu mest i skymundan av den pretentiöst uppblåsta tonen och den uppenbara viljan att återkommande komma med illa dolda politiska nålstick. Vi minns ju till exempel att Georgien valde att helt dra sig ur 2009 då deras bidrag We Don't Wanna Put In befanns vara alltför politiskt - en låt Tamara för övrigt var med och framförde . De röstande eurovisiontittarna lär dock inte ha koll på detta utan kan tänkas se en färg- och röststark sångerska med en habil ballad, men själv hoppas jag det här dödats helt av att klämmas in som nummer två mellan två betydligt starkare kort.


3. Australien Isaiah - Don't Come Easy (DNA (Anthony Egizii & David Musumeci), Michael Angelo) 

Jo. Jag är fortfarande irriterad över att de högst tillfälligt gästspelande Australien nu tycks vara permanenta i tävlingen! Så, nu har jag fått ur mig det, nu fokuserar vi på att australierna lyckats fantastiskt bra under sina två första år i tävlingen! Guy Sebastians femteplats i debuten följdes ju upp av en silverplats för Dami Im förra året. Få tycks dock tro på en upprepning i år.

Även i år valdes bidraget internt och den här gången föll valet på den helt färske X Factor-vinnaren, 17-årige Isaiah Firebrace vars vinnarlåt i den tävlingen, It's Gotta Be You, ju faktiskt blev en rejäl radiohit även här i Sverige. Hans tävlingsbidrag är skrivet av samma upphovsmän som skrev såväl den som Dami Ims Sound of Silence förra året.

Faktum är att jag faktiskt gillar årets australiensiska bidrag mer än de två tidigare! Här finns själen jag saknade i Dami Ims låt förra året och jag slutar inte imponeras av att lille Isaiahs kropp rymmer den där fantastiska rösten! Det är snyggt producerat (jag lufttrummar alltid den där blippslingan!), har bred appeal och det krävs inte många minuter av X Factor-klipp för att tro på att killen lätt kommer att gå igenom rutan i Kiev. Australien underskattas i år - jag tippar att deras hittills så fina svit byggs på i Kiev!


4. Albanien Lindita - World (Klodian Qafoku, Lindita, Big Basta)

Hej Albanien! Jag älskar att ni håller på traditionerna och fortfarande väljer bidrag i storslagna Festivali i Këngës tillsammans med en liveorkester inför en välklädd och artigt applåderande publik, allt medan jag slår in julklappar och bakar pepparkakor - men är det inte dags att fatta hinten och börja tänka i åtminstone lite nya banor? Kanske är det ingen bra idé att alltid stöpa om era bidrag efter finalen så att de förlorar all karaktär? Eller att ge dem en obegriplig text på engelska? Kanske skulle tittarna kunna tillföra något som tolv åldrande jurymedlemmar inte ser? Kram från eurovisionfan som är liiite less på albanska kvinnor som skriker.

Kosovo-albanska Lindita Halimi slog igenom när hon vann den på hemmaplan stora tävlingen Top Fest 2006. Efter några år i USA återvände hon till Albanien för att tävla i Festivali i Këngës 2015 då hon slutade trea med S'të fal. I år vann hon en överlägsen seger med Botë som sedan alltså fick engelsk text, nytt arrangemang och titeln World.

Nej, jag tycker inte det här är direkt dåligt. Viss attraktion finns det allt i den där suggestiva melankolin och nog sjutton har Lindita en pipa av Guds nåde. Om det inte vore för den där märkliga albanska förkärleken till att gapa loss järnet så mycket man bara hinner och orkar på tre minuter. Det blir bara för mycket av allt, och då tror jag ändå att jag är mer tolerant och vidsynt än de röstande i Kiev. Nej, det finns inte en chans i världen att det här går vidare till final.


5. Belgien Blanche - City Lights (Pierre Dumoulin, Emmanuel Delcourt, Ellie Delvaux)

Vad har hänt med Belgien? Efter att under en lång rad av år ha känts som blinda eurovisionhöns utan minsta aning så radar de plötsligt upp framgångar - den bortkomne Roberto Bellarossa glänste plötsligt när han ställdes på scenen i Malmö, Loïc Nottet lyckades vara nyskapande och förra året lyckades Laura Tesoro lyfta en rätt hopplös låt till topp tio med ett fräscht och sympatiskt nummer. I år gör man det igen!

I Belgien turas ju det flamländska tvbolaget VRT och det franskspråkiga RTBF om att utse landets bidrag till Eurovision Song Contest - och i år var turen åter kommen till RBTF. De gjorde precis som vid sina två senaste val och plockade en ung artist som tävlat i den inhemska upplagan av The Voice, den 17-åriga Ellie Delvaux som alldeles nyss lagt sig till med artistnamnet Blanche. The Voice-tävlandet ledde till ett samarbete med Pierre Dumoulin, sångare i det på hemmaplan framgångsrika bandet Roscoe - City Lights skrevs faktiskt dagen efter att de setts första gången.

Jag blev golvad direkt när jag hörde City Lights första gången! Mörkt, suggestivt, elektroniskt och supermodernt drar den in och fångar helt utan att fläka ut sig och ta till stora gester. Säger någon att det är för bra för eurovision så förstår jag vad du menar (men jag kommer att hata att du använder uttrycket). Jag skulle älska om det här vann och vilken riktning det skulle dra tävlingen i - men jag tror inte det kommer att hända. Faktum är att jag är rädd för en flopp. Liveklipp med Blanche tyder på att hon ställer sig på den här scenen för tidigt. Betyget grundar sig på studioversionen och hoppet om underverk med Blanches röstsäkerhet och scennärvaro - men just nu nöjer jag mig med att hoppas på en finalplats.