Melodifestivalen 2017: Minutklipp från Växjö

Ny vecka - nya möjligheter! Årets melodifestivalturné har dragit norrut till Småland för sitt tredje stopp - i Växjö! Torsdag innebär att artisterna idag har repat på scenen i Vida Arena för första gången - och att vi får en första chans att kolla lite närmare på veckans sju tävlande!

Innan det blev dags att sätta tänderna i kvällens sjua lutade jag mig tillbaka och gjorde en liten halvtidskoll! Jag har känt mig lite tråkigt gnällig emellanåt, men om jag skalar bort allt vad inramning heter får jag trots allt konstatera att jag faktiskt är rätt nöjd med årets bidrag såhär långt! Det är ju faktiskt inte varje år jag har en hel näve favoriter redan i halvtid, varav minst en som jag gärna skulle ta med på en tripp ut i Europa!

Utifrån pressens förhandskoll igår kändes det rätt svårt att skapa sig en bild av vad man kunde förvänta den här gången. Efter ett par veckor av relativ enighet spretade omdömena den här gången vilt mellan att vi kommit till årets hittills starkaste deltävling och att det här bara är en transportsträcka att passera. Mitt första intryck är att vi kanske inte hittar den blivande vinnaren på lördag - men det är absolut startfältet som är mest jag hittills på årets turné! Vilket förmodligen betyder att hela landets popsnören har anledning att gå i spinn på lördag.

Förutom den felande länken Owe Thörnqvist låter faktiskt allt som låtar som skulle kunna vara hämtade från spellistor jag låter rulla i öronen i världen utanför mellobubblan. På gott och ont. Det blir hög igenkänningsfaktor när Robin Bengtsson gör elektronisk funk, när Jasmine Kara låter som Rihanna och Sia på samma gång eller när Krista Siegfrids plötsligt och lite oväntat låtit sig inspireras av Veronica Maggio samtidigt som FO & O skrämmer liv i Westlifes gamla boybandsound. Gott för att jag ju gillar det jag hör. Lite ont för att jag ju samtidigt vill att den här bubblan liksom ska få vara lite sin egen.

Lite egen är den dock fortfarande trots allt. Det är liksom inte givet att låten som blir en jättehit på Spotify funkar i eurovisionformatet - där krävs om inte något annat så åtminstone något mer. Och det är nog just därför jag älskar samtidigt som jag inte ser och hör en blivande vinnare i veckans sjua - den där svårfångade det-faktorn du vet. Den är inte här. Nåja, den kanske trots allt uppenbarar sig på lördag!

Förutom de redan nämnda återstår bidragen med veckans allra mest uppenbara referenser. Det är liksom svårt att höra Anton Hagmans låt utan att genast tänka på Shawn Mendes Stitches och Bella & Filippa lär ju ha stenkoll på den svenska jättesuccén First Aid Kit - men så var också Stitches en av mina mest spelade låtar 2015 och First Aid Kit blir knappast sämre när de paras med en dos Timoteij.

Owe ja - han förtjänar ett alldeles eget stycke här! Jag var lite orolig när tävlingens hittills äldsta deltagare skulle debutera - att man inte bara förde in Owe i 2000-talet utan också skulle försöka föra in 2000-talet i Owe. Så är det uppenbarligen inte alls! Boogieman Blues låter som om den hade kunnat vara en direkt uppföljare till Varmkorv Boogie från 1959. Jag älskar att den här tävlingen fortsätter att bjuda på något för alla! Att jag får utslag av klämmig boogie är liksom en helt annan femma... Den här veckan får jag ju ändå sex av sju.