Final - 2. Storbritannien

Andy Abraham - Even if
Dags att recensera de sista fem bidragen; de som är direktkvalificerade till finalen, nämligen förra årets vinnare och bidragen från the Big 4, de länder som bidrar mest ekonomiskt till tävlingen. Frågan är dock vilken fördel de bidragen egentligen har. Alla övriga bidrag har ju exponerats en hel del tidigare under veckan och redan fått en plats i tvtittarnas medvetanden, något som resultatet för the Big 4 under senare år talar sitt tydliga språk om. Förra året återfanns de bidragen alla på resultatlistans sex sista platser, och för tre år sedan lyckades de med konststycket att alla rada upp sig på de fyra allra sista platserna.

Storbritannien har ytterligare ett handikapp. Med ett rykte som ett världens största musikländer förväntar sig tittarna bidrag av allra högsta klass, en förväntning britterna inte alls har lyckats möta. Den en gång så stolta eurovisionnationen har svårt att hålla intresset uppe på hemmaplan och därmed kunna locka de riktigt stora artister. Därför får vi till exempel nöja oss med Andy Abraham, tvåa bakom Shayne Ward i talangshowen X Factor, som hyggligt lyckats hålla liv i sin musikaliska karriär sedan dess, åtminstone på hemmaplan.

Han vann årets brittiska uttagning, där man testade ett nytt format i år liknande det vi i Sverige använder i Andra Chansen med utslagning i ett cupspel. Andy åkte ut redan i den första omgången, men fick ett wildcard och gick sedan och vann. Hans låt är ett habilt men trist soulpopnummer som hade funkat fint som albumutfyllnad åt Sydney Youngblood för snart tjugo år sedan, men här lär han inte ha mycket att hämta. Ny bottenplacering är att vänta...
Senaste fem: 2007: 23a 2006: 19e 2005: 22a 2004: 16e 2003: 26e
Vinnare: Fem gånger - 1967, 1969, 1976, 1981 och 1997

Andra bloggar om: Storbritannien, Andy Abraham, Eurovision Song Contest