Förhandslyssning av linköpingsbidragen

När nu Melodifestivalens turné den här veckan åter gör ett stopp på min hemmaplan, Linköping, har jag fått möjligheten att leka med de stora pojkarna för en stund och förhandslyssna på deltävlingens bidrag redan nu ikväll.

Helgens startfält har på sina ställen hissats som tävlingens starkaste, men så här efter två genomlyssningar tycker jag inte riktigt att fältet lever upp till det omdömet. Missförstå inte, här finns ett gäng bra låtar och fältet är starkare än förra veckans. Problemet är att bra inte riktigt är nog i den här tävlingen. Jag ser få låtar här med möjlighet att hävda sig i en final - men det finns undantag. Vi tar dock det hela från början:

1. Linda Sundblad - Lucky You (Linda Sundblad, Johan Bobäck, Fredrik Thomander, Anders Wikström)
Linda tävlar med en rätt uddlös låt i amerikansk popskola. Jag lyckas hålla intresset upp över första versen, för just verserna funkar bättre än refrängen som snabbt känns tjatig. Snart känns det mest som anonym reklamradiogegga som bara får karaktär av Lindas röst. Helt chanslöst på lördag.

2. Simon Forsberg - Tid att andas (Fredrik Kempe)
Vidare till Mr Gay Swedens låt, en blandning av en hymn och en klassisk schlagerballad som börjar lågmält och avskalat för att byggas upp till ett crescendo - som hade behövt vara fetare än det nu är. För inte räcker den vackra rappakaljan till text som den försetts med för att nå några högre höjder. Med tanke på hur mycket jag gillade Bettan förra veckan torde det dock inte komma som någon överraskning att det åtminstone funkar en bit för mig - för det flesta andra känns det här antagligen alltför mossigt.

3. Sara Lumholdt - Enemy (Niclas Lundin, Anton Malmberg Hård af Segerstad)
Ex-A*teens-Sara tävlar med ett stycke modern r'n'bpop i midtempo som lät riktigt illa i stereon vi försetts med ikväll. Nu tror jag inte att någon stereo skulle kunna göra Enemy till en vinnare, men mitt omdöme vore kanske lite lenare. Ikväll kändes den beige och tjatig som en hårt loopad lågbudget-Rihanna.

4. The Playtones - The King (Peter Kvint, Fredrik Kempe)
Mina förväntningar var inte höga här, men jag får nog säga att jag blev åtminstone lite positivt överraskad. Nog har the King en fot stadigt planterat i rockabillyland, men här finns samtidigt förankring i en mer tidlös poptradition i en rak låt med driv, handklapp, refräng och inte minst ett snyggt stick. Jag tänker True Blood-temat Bad Things fast på speed. Det är inte min grej - men det blir farligt på lördag.

5. Shirley's Angels - I Though't It Was Forever (Robin Abrahamsson, Alexander Bard, Bobby Ljunggren, Henrik Wikström)
Shirley och hennes änglar Vera Prada och Jessica Marberger sjunger om förhållandet som trots alla höga förväntningar inte höll, i en låt som börjar spännande men mynnar ut i vad som kunde ha varit ett spår på någon av Shirleys första plattor - lättillgänglig men en smula daterad pop med svenskt sound. Receptet ligger inte ljusår ifrån Min kärlek, men här har alltså kärleken tagit slut - och ersatts med resignerad trötthet. Jag är också lite besviken över det.

6. Sebastian Karlsson - No One Else Could (Andreas Alfredsson Grube, Sebastian Karlsson)
Hade jag inte vetat att det här var Sebastian hade jag först gissat att det här istället var Melody Clubs bidrag. Vi får ett drivande elektriskt sound, en klistrig vissel(?)slinga och en refräng som snabbt sitter. Jag hade önskat ett lyft någonstans för att gå igång helt och hållet, men No One Else Could hör utan tvekan till mina favoriter. Jag gissar hygglig placering för Sebbe, men det beror mycket på hur låten tar sig på en scen.

7. Sara Varga - Spring för livet (Sara Varga, Fredrik Boström)
Sara Varga ligger som ett brutalt stilbrott mellan pop och pop i ett möte mellan Lisa Ekdahl och Melissa Horn. Vi slits abrupt miltals bort från glitter och glam till yttersta allvar i en text om att det enda raka att göra i ett förhållande där man misshandlas är att springa för livet. Det är angeläget, och Sara sjunger så att man lyssnar - men hur funkar Det Stora Allvaret i mello? Svårtippat, men jag lutar snarare åt fågel än fisk.

8. Eric Saade - Popular (Fredrik Kempe)
Det är bara att kapitulera. Eric Saade lever upp till favoritskapet och är årets hittills mest solklara deltävlingsvinnare. Popular känns som en manboy som vuxit upp men ändå lyckats behålla både sitt barnasinne och sin känsla för omedelbar pop. Tänk refrängen i Lili & Susies Oh Mama, en smula Rasputin, tjogvis med upprepningar av titeln, allt inramat av bomber och granater och nedrört i en fläskig produktion som låter som Boney M hade låtit om de slog igenom 2011.

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen