Melodifestivalen - deltävling III Linköping

Det är dags att summera intrycken från Melodifestivalens tredje deltävling i Linköping - som den här gången skrivs utifrån vad man såg och hörde från den åttonde raden på parkett i Cloetta Center. Därav också att rapporteringen är senare än vanligt - efter deltävlingen dansades det till schlager natten lång.

Allra överst i högen av intryck ligger känslan av att vi igår fick se den hittills starkaste kandidaten till slutlig vinst i Globen om tre veckor. Efter att Eric Saade fått hela arenan att koka med sitt nummer kändes den inledande omröstningen som rena passersträckan fram till att han fick köra Popular i repris. Den har helt klart alla delar av vad som krävs av en vinnare. Här finns en stark och omedelbar låt med ett brett tilltal, ett spektakulärt och fräscht framförande - med en artist som både kan leverera och göra det med utstrålning. Den enda svagheten jag ser ligger i vad som samtidigt är en styrka: Den höga igenkänningsfaktorn som gör att låten snabbt sitter - men på bekostnad av originalitet.

Här är kvällens fullständiga resultat tillsammans med mina omdömen:

Till final:

1. Eric Saade - Popular
Jag hade ytterst svårt att tåla förra årets Manboy som kändes alltför mycket juvenil barnkammarramsa, även om Eric redan då visade vad han går för på en scen. Trots att släktbanden mellan den och Popular är hårt knutna känner jag helt annorlunda den här gången. Låten har ett bredare tilltal som fungerar lika bra på samtida popkonsumenter och nostalgiska popsnören som på den publik Eric nådde förra året. Den lär få en topplats i Globen, frågan är bara om det blir den allra högsta eller strax därefter.

2. The Playtones - The King
Jag är självklart nöjd med att mitt tips om finalplats för the Playtones höll, men jag sticker inte under stol med att jag hoppas de och deras kung blir en parentes i Globen. För även om här också finns en refräng med vokalt kardborrband, så har jag svårt att tåla paketeringen i nostalgi och fula dansbandsuniformer som gör att det snarare känns parodisk maskerad än ett seriöst försök att plantera rockabilly i 2000-talet.

Till Andra Chansen:
3. Shirley's Angels - I Though't It Was Forever
Jag hade ju tippat att Shirley med änglasällskap skulle slås ut direkt - men det var innan jag såg hur den framfördes. Milf-baletten stod ju för ett av kvällens snyggaste och säkraste framföranden som visade att man uppnå mycket med enkla medel. Jag står dock fast vid att låten i sig aldrig blir bättre än under den inledande halvminutens flirtar med James Bond-temadramatik. I stället för att fortsätta spinna på den tråden mynnar låten ut i vad som känns som en trött upprepning utan lyft.

4. Sara Varga - Spring för livet
Jag är kluven inför Spring för livet. Det är inte svårt att skriva under på att ämnet är angeläget, och som jag skrev efter förhandslyssningen levererar Sara på ett sätt som både engagerar och griper tag, och dessutom i en behaglig musikalisk kontext. Å andra sidan får låten som effekt att man för tre minuter brutalt slits ur den bubbla av lättsam underhållning och verklighetsflykt som tävlingen ju faktiskt annars är. Jag föredrar nog att tävlingen får fortsätta att vara just sådan, men jag skriver gärna under på att Sara, nu när hon redan är här, väl förtjänar sin andra chans.

Utslagna:

5. Sebastian Karlsson - No One Else Could
I mina öron fanns det fem låtar i startfältet som kändes tillräckligt starka för att ha chans att gå vidare vilket gör att jag tycker linköpingsfältet väl lever upp till epitetet som det fick i pressen före start - dödens grupp. Jag hade hoppats att Sebastian skulle dra ett av de längre stråna, men tröstar mig med att han garanterat kommer att få revansch på radiostationerna och försäljningslistorna under lång tid framöver.

6. Linda Sundblad - Lucky You
Att starta först med en anonym låt är ju inte precis det bästa möjliga utgångsläget för framgång, men jag tycker att Linda lyckades lyfta sin ganska tama låt en bit på scenen, vilket förmodligen räddade henne från en ännu lägre placering i resultatlistan. Jag gissar att jag snabbt kommer att glömma Lucky you, precis som man gör med annat trevligt reklamradioskval som aldrig berör.

7. Sara Lumholdt - Enemy
På plats i arenan lät Enemy som en orgie i avklippta och sura toner - även om numret visuellt fungerade väl. Med tanke på hur hårt falsksång brukar straffas är jag snarast överraskad över att Sara lyckades undvika att hamna sist. Har man dessutom en låt som aggressivt förklarar att lyssnaren är fienden är det snarast en bragd att lyckas bli sjua.

8. Simon Forsberg - Tid att andas
Är det en Anna Bergendahl-effekt vi ser i att en ballad återigen placeras som jumbo i år? Visst är Tid att andas en studie i vackra floskler och Fredrik Kempes balladkoncept är väl så långt ifrån nyskapande man kan komma i det här sammanhanget - men det brukar fungera bättre än så här hos röstarna än och ingen som helst börda kan läggas på Simon Forsberg som gjorde allting rätt bland rökdimmorna på scenen.

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen
Media: Aftonbladet, Expressen, DN, SvD.