Inför Melodifestivalens final

Ikväll är det äntligen dags för final - vi ska välja vårt bidrag till Eurovision Song Contest! Å ena sidan blir det med de nya förutsättningarna (se mer här) i finalen den mest spännande och oförutsägbara finalen på mången god dag. Å andra sidan blir det samtidigt en onödigt ljummen final. För hur jag än vänder på det kommer jag inte ifrån att den dominerande känslan inför kvällen är att jag skulle vilja avskeda er allihop.

Tänk er att fotbollslandslagets förbundskapten inför VM-kvalet istället för att ta ut laget med störst chanser att ta Sverige till VM hade valt spelarna han tycker bäst om, oavsett vad de kan prestera på planen. Han hade förmodligen fått sparken ganska omgående. I mina ögon har de svenska tvtittarna åstadkommit ungefär samma sak i Melodifestivalens inledande deltävlingar. Istället för en uppställning redo för Europa har vi nu därför ett gäng starka svensktoppskandidater på startlinjen ikväll.

Nåväl, nu är förutsättningarna som de är och helt kört är det inte - även om det vill till en del flyt ikväll för att det ska bli ordning på torpet. Så här tror och tycker jag (länkarna går till YouTubeklipp med framförandena från respektive deltävling):

1. Danny - In the Club

I mina ögon och öron är Dannys bidrag alternativet med tydligast internationell appeal i ett välfungerande helhetspaket av låt, artist och scenshow. Invändningar om en repetitiv text håller inte i en tävling som handlar om största möjliga intryck på en enda, tre minuter lång, lyssning - snarare fungerar det precis tvärtom. Den svaga punkten är snarare att en urban klubblåt per definition är en smula kylig, vilket kan skrämma vissa kategorier av röstare. Jag tror på medaljplats med viss vinstchans ikväll - jag skulle inte bli förvånad om jurygrupperna håller Danny som etta, och blir han tillräckligt tydlig etta där lär det räcka hela vägen. Själv skulle jag gärna och med stolthet skicka Danny till Düsseldorf!

2. Sara Varga - Spring För Livet

Spring för livet illustrerar snyggt min avhyvling i inledningen. Det är inte alls svårt att förstå varför Sara Vargas antimisshandelsvisa tilltalar svensken. Temat är, liksom uttrycket, unikt i tävlingen och den enkla raka texten förmedlas på ett sätt som träffar rakt i hjärtat. Efter Andra Chansen undrade man i de internationella eurovisionforumen varför Sverige valde ett stycke hissmusik med en inte helt säker sångerska till final när vi hade ett helt knippe potentiella hits att välja på. Två helt olika perspektiv som sätter fokus på tävlingens dilemma. De svenska rösterna räcker förmodligen inte till mer än en placering strax under mitten.

3. The Moniker - Oh My God!

Jag har gillat Oh My God! sedan första lyssningen, men blir trots det lite skraj när det nu inför finalen talas om låten som en utmanare till segern. Min stora förhoppning inför årets melloupplaga var att vi skulle fortsätta på linjen att knyta ihop tävlingen med den samtida musikscenen och skicka låten som bäst matchar bilden av den - och hur glad jag än blir av Daniels halvgalna uppenbarelse och omedelbara Beatles-pastisch så har den ingenting med en sådan ambition att göra. Samtidigt är jag en smula orolig över att Europa skulle uppfatta låten som ett skämt, och trenden är tydlig - sådana straffas hårt. Trots fortsatt skrällvarning tippar jag att the Moniker blir trea - som bäst.

4. Brolle - Seven Days And Seven Nights

Det mest intressanta här är väl att Brolle tog sig direkt till final från samma deltävling som the Moniker gick bet på en direktplats till final, men medan the Moniker är hur het som helst just nu har Brolle placerats i frysfacket. Brolle kommer säkert att leverera sitt nostalgiska musikalnummer som om han vore själve Elvis även ikväll, men den här gången lär poängen bli lätträknade - och jag frågar mig varför han överhuvudtaget skickades till final från början.

5. Linda Bengtzing - E de fel på mig

Jag erkänner gärna att jag redan hunnit rusa mot dansgolvet ett antal gånger så fort jag hört introt till E de fel på mig. Som en glad bagatell utan andra ambitioner än att underhålla ett gäng schlagerfantaster fungerar den alldeles utmärkt! Men hur lyckat vore det att marknadsföra Sverige med en bonnschlager om hur smarrigt det vore att vara otrogen trots att man har en karl som både kan tömma diskmaskinen, kombinera mat med vin och det där med snickeri? Vi kan väl komma överens om att behålla E de fel på mig för internt bruk här hemma? Snälla?

6. Nicke Borg - Leaving Home

Rocken står ännu stor och stark i de svenska skogarna, vilket säkert kommer att lyfta genrens ende fanbärare åtminstone till resultatlistans mittparti ikväll, även om det nu är rock i putsad Takida-balladversion och inte tung brötform som bjuds. Räkna också med ett gäng internationella poäng. Jag lär dock inte slänga mig på telefonen. Inte för att det egentligen är något fel på varken Nicke eller låten, men den är lite för färglös för att bli mycket mer än snyggt radioskval för min del.

7. Swingfly - Me And My Drum

Kvällspressen hävdar envist att the Moniker är kvällens dark horse, med härmed vill jag i så fall ställa  Swingfly i spiltan bredvid - allt hänger på hur den internationella juryn ställer sig till Me And My Drum. Deras röster väger tyngst ikväll och jag kan mycket väl se att de skulle kunna falla för det här. I kombination med att Swingfly och sångaren Christoffer Hiding skrällde sig till final tror jag inte de får färre röster av folket nu, kanske snarare tvärtom. Det är högst tveksamt att det skulle kunna räcka till seger - men placeringarna strax bakom är klart inom räckhåll.

8. Sanna Nielsen - I'm In Love

Sverige älskar Sanna. Jag älskar Sanna. Europa skulle mycket väl kunna älska Sanna. Jag gissar till exempel att man hade lagt sig platt från öst till väst för hennes Empty Room om den fått vinna för tre år sedan. Men även om I'm In Love trampar fruktansvärt skönt på den där mjuka punkten i mitt schlagerhjärta måste jag konstatera att de flesta européer inte har en sådan punkt. Sanna får stanna hemma den här gången med en mittplacering i bagaget, men för min del får hon gärna försöka igen nästa år - och åren därpå.

9. The Playtones - The King

Även om man kan ifrågasätta rockabillyns status i dagens musikklimat var jag inte beredd att genast avfärda the King när jag hörde den inför deltävlingen i Linköping. Här finns ju både en catchy refräng och försök att knyta band till mer samtida toner. Nej, låten föll som en sten först på scenen i Cloetta Center när det visade sig att ambitionen inte alls var att plantera rockabillyn i 2011 - utan att arrangera maskerad för en museiinstallation. Hemskhet - och jag tror att tillräckligt många håller med mig för att cementera the Playtones i botten ikväll.

10. Eric Saade - Popular

Precis som förra året är Eric Saade sist ut och precis som då handlar min största invändning om den löjligt banala texten. Men bortsett från lallandet om att Eric ska bli populär så att hans hungrande kropp äntligen får smaka på den där bruden har årets låt plus på alla punkter jämfört med Manboy - den här gången skulle jag inte skämmas det minsta för att skicka ut Eric i Europa. Gallupundersökningar pekar mot att svenska folket kommer att ge Popular den största poängpotten ikväll och även om de internationella jurygruppernas ställning till det här känns osäker är grundtipset att de går igång tillräckligt för att skicka Eric till Düsseldorf - men jag tror på en tajt duell med Danny.

Så där ser det ut - nu är det bara att ladda och hålla tummarna! Sveriges blivande konkurrenter i Eurovision Song Contests semifinal har redan valt bidrag - att lyssna in dem kan funka fint som uppvärmning! Du hittar alla klara eurovisionbidrag här.

Läs även andra bloggares åsikter om: Melodifestivalen
Media: Aftonbladet, Expressen, DN, SvD.