Sean Banan och Louise Hoffsten till final

Kvällens deltävling blev som förväntat ingen förutsägbar historia - att döma av stämningen på plats i arenan hade Sean Banan ett övertag, men med den showen vore allt annat än ett rejält gensvar från publikens yngre delar en rejäl överraskning - men den här gången räckte det hela vägen, Sean Banan fick sin revansch och är i final!

Betydligt svårare var det att gissa vem som fått den andra platsen - som ju gick till Louise Hoffsten. Jag hade inte förutsett det, även om jag medger att låten lyfte en bra bit live i arenan. Det är tydligt att Louise har många av sina fans kvar i behåll! Ett stort grattis till henne - och jag gissar att det jublas en hel del i hennes och min hemstad Linköping ikväll. Hade jag fått bestämma hade jag dock föredragit att man istället ropade upp nummer två där på slutet - Felicia Olsson blev helt klart min stora favorit under kvällen.

Anton Ewalds och Segerstedt/Damlis platser i Andra Chansen känns i sin ordning även om jag sörjer att hemmafruarna redan lämnat tävlingen. Det hade absolut inte gjort ont att få ha kvar lite schlager åt det mer klassiska hållet i tävlingen ett tag till. Jag tröstar mig med att vi kommer att få dansa till On top of the world redan nu ikväll. Men hörrni, är det inte dags att vi börjar funderar på Eurovision Song Contest? Så här långt i årets melodifestival har det röstats vidare väldigt lite material jag skulle kunna tänka mig att se och höra där där.

Produktionen fungerade väldigt mycket bättre ikväll, helt utan missar av slaget det faktiskt gödslades med i den första deltävlingen - smart drag dessutom att driva med missarna så som man gjorde ikväll. Gina har verkligen vuxit in i rollen som programledare och fortsätter imponera, samtidigt som Danny börjar komma igång. Ännu inte helt trygg i rollen, men betydligt mindre tittande i korten den här veckan.

Vi fick också fortsatt fantastiska mellanakter! Deltävlingen gästades av Ann-Louise Hansson, Towa Carson och Siw Malmkvist som spann vidare på ett nummer de gjorde på Gaygalan häromåret med svensk text till engelskspråkiga hits, vilket kulminerade i Eric Saades Popular som Pensionär. Även storslagna Bollywood-numret Indie Club med Gina och Danny i huvudroller är en blivande klassiker. Vi kollar in dem igen - där under hittar du kvällens resultat tillsammans med mina omdömen om bidragen:


Till final:

Sean Banan - Copacabanana
Bananshow med extra allt - det är inte svårt att förstå varför kidsen i arenan gick in i tre minuters kollektiv extas när EuroviSean intog scenen. Sean hade verkligen verkligen vänt ut och in på sig för att knöka in så mycket som möjligt under sina tre minuter. Själv kan jag köpa det här som tre minuters lördagsunderhållning, men som låt, eller värre, som eurovisionbidrag, går ju det här bort helt. I mina ögon hade Sean dessutom vunnit på att skala ned en smula - somligt i showen var närmast genialt, annat var rätt plumpt eller kom rent av bort i flödet.

Louise Hoffsten - Only the dead fish follow the stream
Louise visade sig komma med allt annat än död sill till Scandinavium! Jag förutsåg inte finalplatsen på förhand, men live i arenan fick låten ett liv och en dynamik jag inte hörde i studioversionen och Louise är onekligen ett fullblodsproffs på scenen, så helt överraskande kändes det inte att hon till slut hamnade högre än förväntat. För min del går det här dock inte hela vägen hem. Det är för platt, för mycket av ett albumspår för att jag ska gå igång.

Till Andra Chansen:

Erik Segerstedt & Tone Damli - Hello goodbye
Jag har precis samma problem här som med Hoffstens låt - Hello goodbye låter inte illa nånstans, tvärtom är det rätt trevligt och lättsmält sådär på reklamradiovis - men jag blir inte berörd på något sätt överhuvudtaget. Den pågår, tar slut - och är borta. Det märktes dock att Erik och Tone tagit åt sig av kritiken från repen i veckan - nu fanns det faktiskt viss kemi mellan de två vilket tillförde en rätt charmig söthetsfaktor till paketet.

Anton Ewald - Begging
Är kluven här! Anton dansar som få och leverar ett riktigt snyggt nummer och en modern danspoplåt med effektiva ahoo-krokar av en sort jag gärna lyssnar på i den riktiga världen utanför eurovisionbubblan - men sången är inte hundra och känslan jag får av helhetsintrycket i det här paketet är att det är... lite kyligt - kanske inte för att det saknas leenden utan snarare för att till och med de känns tillrättalagda och inövade.

Utslagna:

5. Felicia Olsson - Make me no 1
Precis den där värmen fanns dock här! Felicia blev min solklara favorit i den här deltävlingen och jag hade väldigt gärna unnat henne att vara kvar i tävlingen ett tag till med sin smarriga soulballad. Oron för att hon inte skulle klara att bära upp det här live försvann illa kvickt och ersattes istället av gåshud - och jag kan tycka att det är lite märkligt att inte fler fick det. Jag hoppas få höra mer av Felicia!

6. Swedish Housewives - On top of the world
Är schlagern död nu? Den frågan ställer sig Schlagerprofil-Ronny (här) efter att Swedish Housewives snabbt fått lämna tävlingen i lördags - och jag förstår hans frustration. On the top of the world är det närmaste vi kommit musiken som en gång fick mig att börja älska tävlingen i årets upplaga - lättsmält, närmast banal, schlager som bara bjuder in att sjunga med och kasta armarna i luften. Det här var en bra bit ifrån det starkaste jag hört i genren, men jo, visst hade jag velat ha kvar hemmafruarna i tävlingen - och jag tänker fortsätta hoppas att det ännu finns ett liv för genren.

7. Rikard Wolff - En förlorad sommar
Var Wolff lite tagen av stunden? Fraseringen satt inte som jag hade förväntat mig i den här annars riktigt fina visan och det kändes rätt givet att det här inte skulle gå hem trots att den lyfte en bit under sista minuten när Sara Isaksson backade upp med sång. Jag hoppas Tomas Andersson Wij så småningom spelar in en egen version av sin låt!

8. Joacim Cans - Annelie
Även om den inte är min påse så hade jag nog trott att Joacim Cans väldigt svenska och trallvänliga folkpop skulle gå hem en bra bit bättre i stugorna än så här - men jag tänker inte gråta över det, jag konstaterar bara att ni är lite svårförutsägbara där hemma i år, på gott och ont!