Malta - heat I

Wooo... den första liveshowen är avklarad - nu är säsongen igång på riktigt! Ikväll var det ju dags för det första heatet i Maltas uttagning EuroSong 2010. De sex första bidragen presenterades från en studio i sändningen av L-Isfida. Så här lyder min dom:

1. Raquela - Here I Am

Raquela gör en ballad som börjar lovande a capella, tänk Lisa Andreas Stronger every minute, för att sedan bli intetsägande midtempo i refrängen. Vi skriver check för tonartshöjning, och visst kan Raquela sjunga även om rösten vacklar ett par gånger, men summan blir att det här var rätt trist.

2. Ally - Curiosity

Precis som i Here I am har veteranen Gerard James Borg ett finger med här i Curiosity, ett typexempel på en låt som är helt omöjlig att placera i något annat fack än eurovisions sophög. Det ska vara poppigt men känns bara konstruerat, styltigt och förutsägbart, här dessutom med en sångerska som ansträngt kryster fram konstlad inlevelse.

3. Richard Edwards - Change

Richard gör en pianobaserad midtempoballad om att rädda världen klädd i kvällens färg, svart, med en scenshow vars höjdpunkt är när han tar loss micken från stativet inför andra versen. Han sjunger mer än ok, men låten räcker inte riktigt till.

4. Foxy Federation - Fired Up

Här har Borg/Vella uppenbarligen inspirerats av ryska Serebro och deras Song #1. Men där ryskorna kändes up to date verkar den räviga federationen istället ha materialiserats ur sovrummet i en av de amerikanska glamoursåporna från sent 80-tal. Det är tacky men dansant och det händer en del på scenen, t.ex. finns precis som i Song #1 finns ett stopbreak med dansrutin, här kryddat med sirener. För mig är detta eurovisionhatkärlek på hög nivå. Det är råmaterial, men med rätt behandling kan det här bli en ny stjärna på kitschhimlen och jag undrar om det inte till och med kan räcka till vinst på Malta så småningom. Huga.

5. Klinsmann - Her Name Was Anne

Klinsmann har ny frilla, annars är det mesta sig likt från hans tidigare deltagande. Han står där med sin gitarr och sitt leende och gör ungefär samma gitarrbaserade poplåt som han brukar. Her name was Anne är lika sympatisk som föregångarna även om karbonpappret börjar kännas slitet. Go från 2008 var mycket bättre.

6. J. Anvil - Mirage
Kletig medelhavssmörsångare i Julio Iglesias skola som gärna vill göra en Leyla utan att ha något på fötterna, så istället försöker han kompensera bristen på låt med livlig mimik och udda kavajlängd. Som helhet är det här överdramatiserade smörpaketet faktiskt ganska motbjudande.

Tidigare om Malta hittar du här.
Andra bloggar om: Eurovision Song Contest