Är det inte dags att lägga ner skiten?

Igår kväll bänkade sig dryga miljonen svenskar i tvsofforna beväpnade med fyllda popcornskålar, röstningsprotokoll och rödvinsvässade tungor för att åter igen manifestera en av vårt lands mest befästa ritualer - att hatälska sitt Eurovision Song Contest.

Likt glada grisar som lyckligt vältrar sig i gyttjan gapskrattade de åt vitryska fjärilsvingar, förfasades över gubbsjuka makedonier och himlade med ögonen åt såväl äppeltuggande polacker, falsksjungande lettiskor som maltesiska fiskmåsar på jakt efter guldkornen de visste skulle dyka upp någonstans mellan blindskären. Kvällspressen hängde självklart på med sin del av ritualen - de braskande rubrikerna om att vi åter igen sett den sämsta tävlingen någonsin understruket av läsarundersökningar med alternativen dåligt, kasst eller värdelöst.

Det här är min del av samma ritual - eurovisionnördens alltid lika lagom indignerade försvarstal om att Eurovision Song Contest är ganska exakt som jag vill att den ska vara - en helt oemotståndlig blandning av skit och charm, talang och smaklöshet. Och jag skriver det trots att jag egentligen vet att Markus Larssons, Anders Nunstedts, kvällspressläsarsvenssons och din kärlek till tävlingen med största sannolikhet är ganska lik min.

För det är troligare att Eurovision Song Contest en dag blir allmän helgdag än att tävlingen någonsin kommer att generera rubriker som Sjutton fantastiska låtar tävlade eller Allt gick planenligt i Oslo - och skulle den trots allt någon gång göra det, DÅ vore det dags att lägga ner skiten!

Läs även andra bloggares åsikter om Eurovision Song Contest
Media: Aftonbladet x2, Expressen x2