Inför final i Danmark

Jag har redan avhandlat två av morgondagens finaler här, men vi har ju en kvar. Förutom Norge och Island har ju också Danmark Melodi Grand Prixfinal i morgon. Dags att ta itu med den!

Eftersom danskarna nöjer sig med bara en final i år finns inga liveframträdanden att gå på, men samtliga bidrag finns tillängliga i studioversion, så jag får våga mig på att döma efter dem.

Här har du hela fältet, med länkar till ljudfilerna:

1. Bryan Rice - Breathing
Bryan Rice, eller Brian Risberg Clausen som det står i passet slog igenom för fem år sedan med singeln No promises, en låt som senare skulle bli en världshit med Shayne Ward, för övrigt i en nära nog identisk version. Han tävlingslåt i år, Breathing, ligger inga ljusår från den. Precis som där handlar det om snyggt producerad radiopop i en upptempoballad som inte behöver skämmas för sig - men som heller aldrig riktigt berör. Mot slutet drabbas vi dessutom av årets värsta tonartshöjningsrån hittills. Vilken miss! Men - jag gillar det här!

2. Joakim Tranberg - All About a Girl
Joakim slog igenom när han vann en dokusåpatävling om en musikalroll för två år sedan. Nu får han ta hand om Ronan Keatings andra försök i Danmark. Jag gillade inte hans vinnare förra året, Believe again framförd av Brinck, även om det kanske mest berodde på Brincks nästan parodiska röstlikhet med Keating, men den var trots all långt bättre än All About a Girl.

Keating & Co har plockat klichéer ur hela pophistorien, tagit lite extra ur 60-talet, dränkt skiten i aspartam och fått Tranberg att sjunga om hur hela världen förändras för att han limmar på en brud. Jag hade lika gärna kunnat stoppa två fingrar i halsen.

3. MariaMatilde Band - Panik!
Duon bestående av Maria Sejer och Matilde Kühl har spelat ihop i fyra år och nämner Sanne Salomonsen och Anne Linnet som sina referensramar samtidigt som båda inspireras av 90-talets dansmusik. Inte precis en beskrivning som får mina förväntningar att nå några högre höjder direkt - men en beskrivning som ganska träffsäkert beskriver hur Panik! låter. En trött nostalgisk uppdatering av nämnda inspirationskällors mindre lyckade singlar kryddad med ett par gamla dansmusikreferenser blir här inte mer spännande än att försöka tolka vad de har panik inför.

4. Simone - How Will I Know
Här har vi då förhandsfavoriten. 18-åriga Simone Egeriis slog igenom när hon vann juniorklassen i talangtvshowen Scenen är din för fem år sedan. Den segern följde hon upp med ett trippel platinasäljande album med sina versioner av Disneyklassiker, Ett spår hon nu verkar vara tillbaka i.

Jag kan lätt föreställa mig en trånande Askungen svassa runt i sitt rum sjungande How will I know efter att ha träffat drömprinsen på den där balen, alltmedan hon klappar om sina möss och fåglarna flyger runt henne i hjärtformationer. Sött i den inramningen - men i MGP lite väl sött.

5. Jens Marni - Gloria
Rocksångaren från Färöarna har hållit på med musik hela livet och spelat i flera olika band innan han släppte ett soloalbum för två år sedan som gav honom pris som bästa sångare och för bästa album i öriket det året.

Hans Melodi Grand Prixbidrag är ett stycke poppig rock med mycket trummor och gitarr om ett förhållande med komplikationer. I mina öron låter Jens här som en manlig Kelly Clarkson - på gott och ont. Det låter proffsigt, men på ett lite för tillrättalagt sätt samtidigt som här finns en gångbar melodi även om den inte sticker ut tillräckligt för att vinna tävlingar av det här slaget.

6. Chanée & N'evergreen - In A Moment Like This
Tomas N'evergreen sägs vara stjärna i Ryssland där han bor och förra året deltog i den ryska eurovisionuttagningen med One more try. Här har han parats ihop med Christina Chanée, flitigt anlitat sångerska i Danmark och medlem i Kid Creole and the Coconuts.

Deras låt är en av fältets två svenska, skriven av Thomas G:son, Henrik Sethsson och Erik Bernholm. Dessvärre är jag nog tvungen att avstå från att ta deras parti den här gången, för In a moment like this är pompöst fluffigt rockballadgegg med noll innehåll av den sort vi hörde alldeles för mycket av på 80-talet i t.ex. Tina Turners svagaste ögonblick och som sedan dess förpassats till musikhistoriens mörkaste hörn. Där hade det gott ha fått stanna kvar.

7. Kaya Brüel - Only tonight
Kaya har en lång karriär som artist och skådespelare bakom sig. Hennes mormor Birgit representerade Danmark i Eurovision Song Contest 1965 med For din skyld som blev sjua. Nu är Kaya sugen på att göra samma sak med en låt hon skrivit själv om, enligt henne, den ouppnåeliga drömbilden av en kvinna. Only tonight har en intressant ljudbild, men låten glömmer man fort och tre minuter känns en bra bit längre än de borde.

8. Thomas Barsøe - Just Like Rain
Fältets andra svenska bidrag är skrivet av Thomas Karlsson, Joakim Övrenius och Patric Jonsson tillsammans med soulpopsångaren Thomas Barsøe som också framför låten. Thomas har förstaplatser på både singel- och albumlistan i Japan på sin meritlista.

Just like rain är ett stycke melodiös singer-songwriterpop som för tankarna till artister som t.ex. Daniel Powter. Texten handlar om ett par som möts en nyårsafton men låten lyckas inte direkt förmedla känslan av några fyrverkerier. Det är trevligt - men det slår inga eurovisiongnistor.

9. Sukkerchok - Kæmper For Kærlighed
Trion bestående av Kat, Inez och Malene livedebuterade förra året - i Melodi Grand Prix. Det gick riktigt bra, deras Det' det' blev trea bakom Brinck och Hera Björk. Succén har de följt upp med turné och ett album och nu är de tillbaka där det började.

Det' Det' kom långt på charm, men den här gången har de en låt som är ännu mer omedelbar, med en refräng som snabbt sitter och ett beat som funkar fint på dansgolvet. Det är inte musik som förändrar världen, men det är en skön bagatell och jag blir inte förvånad om vi får se dem i Oslo senare i vår.

10. Silas & Kat - Come Come Run Away
Dansaren Silas Holst och sångerskan Katrine Thisted debuterar i MGP med en låt skriven av en tidigare vinnare. Lise Cabble stod nämligen bakom den udda Fra Mols til Skagen med Aud Wilken som gav Danmark en femteplats i Dublin 1995. Come come run away börjar riktigt lovande och fångar mig helt - fram till att refrängen börjar och låten åker rakt utför ner i avloppet.