David Lindgren och Yohio till final!

Ok, vi tar det roligaste först - årets melodifestival är i gång och vi har fått två riktigt schyssta finalister! Att Yohio skulle dit kändes helt givet och David Lindgren känns också mer än ok, även om jag inte riktigt tycker att hans låt är så stark som man skulle önska. Riktigt kul dessutom att Cookies'n'Beans fick en andra chans den här gången - och jag kan till och med köpa att Eric Gadd är där.

Däremot är det rätt oförlåtligt att ni tydligen föredrar Mary N'Diayes gostortyr framför både Anna Järvinens ballad och Michael Feiner & Cajsas saxofon. Allvarligt? Så här kan vi inte ha det - skärpning till nästa vecka! Var riktigt orolig där ett tag att man ska behöva höra gosagosagosagosagosa igen framöver.

Jag tycker att Gina Dirawi och Danny skötte sig fint som programledare. Gina var en riktig klippa medan Danny kanske var lite nervig - men hey, det här var bara första veckan! Den där mellanakten går inte av för hackor! Värre för SVTs teknikteam som lär ha en del att fundera över inför nästa vecka - att schabbla med röstningsnummer och sabba spänningsmomentet när finalisterna avslöjas när det är skarpt läge är helt enkelt inte ok - sådant avhandlar man på repen. Här är hela kvällens resultat med mina kommentarer:

Till final:

David Lindgren - Skyline
David lade ribban på party direkt i tävlingens inledning - och han lär inte ha gjort någon besviken om man ville ha mer av samma. Det var inte ju inte särskilt svårt att dra paralleller mellan Skyline och förra årets Shout it out, såväl avseende låten som paketeringen. Själv tycker jag det var lite väl mycket igenkännandets glädje i en låt som inte är riktigt lika omedelbar som förra årets - inte desto mindre är David en värdig finalist!

Yohio - Heartbreak Hotel
Jag är rätt säker på att Yohio var den första deltävlingens vinnare. Soft melodiös rock med ohh-ohh-hookar har vi hört förut och det här var ingen dålig variant på det temat - men den stora grejen här är ju knappast låten utan Yohio själv. 17-åringen från Sundsvall vet hur man tar en scen och hans skepnad av androgyn mangafigur gick rakt genom rutan. Knappast en slutlig vinnare, men en plats på övre halvan i Friends Arena lär vara inom räckhåll.

Till Andra Chansen:

Cookies'n'Beans - Burning flags
Cookies'n'Beans andra chans var en liten överraskning för min del, men en rätt trevlig sådan. Jag gillar deras pampiga arenaanthem och hur den ger utrymme för tjejernas röster, men hade önskat här fanns lite mer av vassa kanter, oförutsägbarhet och vokalt fläsk. Hela grunden finns där, men framträdandet hade behövt en beställning av extra allt för att lyfta den där sista lilla biten.

Eric Gadd - Vi kommer aldrig att förlora
Jag var rejält besviken över att Eric övergett soulen när låtarna presenterades i veckan, och den satt kvar när Eric gick på scenen igår. Däremot kan inget ta ifrån Eric hans rutin och scennärvaro - att leverera när det gäller lär han ha i ryggmärgen vid det här laget. Hans låt ger jag dock inte mycket för, det känns anonymt och kliché och en finalplats i slutändan skulle definitivt få mig att utbrista i ett oh my Gadd.

Utslagna:

5. Mary N'Diaye - Gosa
Kvällens chocker för min del var definitivt att Gosa fanns med bland de sista fem. Själlös låtsaslatino med darrig sång och ett oändligt upprepande av titeln är snarast plågsamt och jag har rätt svårt att förstå att någon överhuvudtaget kan tänkas bli inspirerad till gos till den här inramningen. Nu återställdes ordningen en smula när multigoset till slut blev femma, men nae, hur tänkte ni här?

6. Michael Feiner & Caisa - We're still kids
Jo, jag kan trots allt förstå att We're still kids till slut hamnade här. Vad som lät innovativt och crowdpleaser i förhandslyssningarna föll rätt platt på scenen med ett rörigt framförande och en Caisa som inte kändes helt bekväm i rollen som frontfigur. Riktigt synd, för jag är övertygad om att den här låten kommer att både gå varm i mina lurar och hålla igång mig på dansgolvet under hela våren.

7. Anna Järvinen - Porslin
Det här är svårare att förstå. I en tävling som ofta anklagas för att helt fokusera på yta och glitter borde man ösa guld när det äntligen dyker upp ett bidrag som känns nästan smärtsamt äkta och på riktigt. Nu belönades den öppenhjärtiga påhälsningen från världen utanför istället med en trist sjundeplats - och jag lovar att hålla det emot er nästa gång det gnälls över plastiga melodifestivalklichéer. I mina ögon borde Anna ha varit tvåa från den andra änden av resultatlistan.

8. Jay-Jay Johanson - Paris
Mest lättippad igår var Jay-Jay Johansons jumboplacering. Avskalad introvert chanson med koskälla, mörklagd scen och upprapande av parisiska landmärken är helt enkelt inget vinnarrecept i det här forumet. Samtidigt kudos åt Jay-Jay som valde att inte pruta på sina trademarks och hänfalla åt publikfrieri utan istället marknadsföra sig precis som den han är på andra scener. Jag skulle inte ha något emot att höra Paris på en sådan scen.

Media: Aftonbladet, DN, SvD.